Livets schema.

Hej på er

Tänkte berätta lite om mitt val av namn till bloggen. Det handlar mycket om att få ihop det där som kallas livets schema.
Man ska så mycket idag. Framför allt vill man (läs: jag) så mycket. Jag vill hinna jobba heltid. Jag vill hinna träffa vänner. Jag vill hinna storstäda huset två gånger i veckan. Jag vill hinna träna regelbundet. Jag vill hinna umgås och leka med barnen. Jag vill hinna ha egentid. Jag vill hinna ha egentid med Sebbe. Jag vill hinna jobba något extrapass då och då. Jag vill hinna gå på bio, ut och äta, ut på diverse äventyr och så vidare...

Med dygnets 24 timmar varav ca sju går till sömn, om än avbruten, säger det sig självt att vissa av ovanstående livspusselbitar faller bort. Då måste jag prioritera. Det är mycket mer självklart för mig att göra det idag än vad det var tidigare, i synnerhet innan jag fick barn. Då kunde jag ju göra precis vad jag ville, hur jag ville, när jag ville. Ah, the freedom!

Livet ser ut som det gör för mig just nu och jag skulle inte bytt ute det för något annat. Ingen hel natts sömn eller sovmorgon skulle få mig att byta ut det jag har idag. Men jag måste utgå från den situation jag befinner mig i. Det viktigaste för mig är min familj och jag själv. Jag kommer alltid sätta min familj i första hand. Alla gånger. Står det mellan att umgås med familjen eller ta en fika efter jobbet med någon vän väljer jag alltid familjen. Inte för att jag brukar fika med vänner efter jobbet direkt, men ni förstår poängen.
Varför är det så? Jo, jag tänker såhär. Dels så är mina tre personer de tre personer jag älskar mer än något annat. De ger mig gråa hår och enorma tålamodsprövningar dagligen men det jag får i utbyte av dem är något jag inte ens tänker ge mig på att beskriva. Det får man uppleva själv istället.

Sen är det faktiskt så att det ska bli något vettigt av de här små personerna som jag har varit med och skapat. De ska inte bara finnas här på planeten och vistas. De ska vara friska och hälsosamma. De ska ha goda värderingar. De ska vara empatiska. De ska trivas med sig själv. De ska vara pålästa. De ska vara kloka och smarta. De ska inte vara lätta att manipulera och köra över. De ska ha skinn på näsan. De ska lära sig att älska och att bli älskade. De ska känna att det är tryggt att ta plats och säga sin mening. De ska lära sig att bli självständiga.
Och hur vi än vrider och vänder på det så är det faktiskt min och Sebbes uppgift att se till att det blir så. Och det ska vetas att den uppgiften är väldigt tidskrävande. Och energikrävande. Och tålamodskrävande. Och väldigt sårbar. Så det förutsätter att vi som föräldrar är välsynkroniserade och har orken, energin och lusten att forma barnen till något bra.
Därför väljer jag dem i alla lägen!

Men det betyder inte att jag väljer bort allt annat. Verkligen inte. Tvärtom är jag väldigt beroende av allt annat. Det tror jag de flesta kan känna igen.
Jag MÅSTE träna regelbundet. Jag behöver det. Jag behöver endorfinet. Jag behöver komma hemifrån. Jag behöver vara själv.
Jag MÅSTE träffa vänner. Jag behöver ventilera känslor och händelser. Jag behöver få vara Sheima och inte mamma.
Jag MÅSTE jobba. Det kräver ju ingen vidare förklaring. Den tillhörigheten och känslan av att man är självförsörjande är vital för människan enligt mig.

Och. Så. Vidare.
Ni förstår säkert alldeles precis hur det är.

Men jag är som jag är och om jag vill något så försöker jag se till att jag får det gjort också. Jag älskar utmaningar och försöker leva utifrån att allt som är tråkigt och jobbigt är tråkigt och jobbigt för att jag inte kan det. Då ser jag till att lära mig det. För att kunna tycka att det är o-jobbigt och o-tråkigt.

Jag utgår alltid från att hinna de sakerna jag skrev i början av inlägget. Ibland måste jag bara prioritera så att rätt saker blir gjorda i relevant ordning. Jobb, familj och jag själv hamnar högst upp på listan. Resten försöker jag att inte stressa så mycket med. Sedan jag fick barn har jag blivit en jävel på tidseffektivitet och att sammanfläta olika saker.

Några exempel:
- Hade ett ärende i stan en gång. Hade även planerat att träna den dagen. Fick inte ihop träningen tidigt på dagen relaterat till brist på barnvakt. Alternativet var att träna på kvällen efter att barnen lagt sig. Men då hade jag förlorat egentid med Sebbe. Att hoppa över träningen är inget alternativ. Så jag löste problemet genom att jogga upp till stan, göra vad jag skulle och sen jogga tillbaka hem. Så har jag gjort ett par gånger.
Jag får min träning, jag får mina ärenden uträttade, jag får umgås med barnen och jag får egentid med Sebbe. Boom.

- Inför sociala sammanhang försöker jag alltid vara ute i god tid med att veta när de ska hållas. Ni ska veta att det är väldigt svårt att få ihop det sociala livet med två barn, ett schema med helger och kvällar och en man som jobbar natt. Dessutom en mamma (barnvakt) som jobbar obekväma tider hon också. Med god framförhållning och planering får jag allra oftast ihop även sociala sammanhang.

- Jag försöker planera morgondagen dagen innan för att veta på ett ungefär hur det kommer att se ut. Vem ska göra vad och när. Hur jobbar jag? Hur har Leia förskola? Har vi någon middag? Behöver det handlas något? Ska något packas? Ska jag förbereda matlåda? Jag försöker förbereda så mycket jag kan dagen innan för att slippa stå där och stressa. Det blir bara så fel med en massa onödig ilska.

Det viktigaste jag har lärt mig är nog ändå att sluta stressa. Jag stressar fortfarande en del men inte så ofta och inte över onödiga grejer. (Förutom när jag har PMS. Då blir jag förbannad över att det sänds reklam på radio.)

Till exempel har jag lärt mig att acceptera att det är okej att det inte alltid är kliniskt rent hemma. Ren tvätt i IKEA-påsar i två dagar på sovrumsgolvet är okej. Att leksakerna inte är ihopsamlade inför kvällen är också okej. Att skorna ligger under skohyllan på golvet och inte iordningsställda efter alfabetisk ordning på märket eller storleksordning är också okej.
Ni förstår poängen.

Men den största nyckeln till att livet ändå går ihop är att jag är omringad av människor som FÖRSTÅR. Som begriper att livet ibland ser ut som det gör och att det inte är nödvändigt att träffas varenda dag. Att jag inte alltid har möjlighet att svara på sms eller samtal. Jag har världens bästa Sebbe som stöttar mig i allt jag behöver och vill göra. Han har aldrig klagat på att jag har lämnat honom ensam med barnen när jag vill göra det ena eller det andra. Mina föräldrar ställer i princip alltid upp, i ur och skur står de där och försöker vara behjälpliga så att allt klaffar.

Det jag beskriver ovan är hur jag och familjen tar oss igenom dagarna. Det må låta ospontant och ganska tråkigt. Och det är det kanske också. Men det är väldigt viktigt för mig att planera såhär. Annars blir jag alldeles koko och det känns onödigt att utsätta mina små troll för min "kokohet" i onödan.
Alla gör som de vill men detta är hur vi gör. Hur JAG gör. Med livets schema. Livsschemat. LivsSheimat.

Och ni är mer än välkomna att hänga med!


Imorgon tänkte jag dela med mig av ett recept, frukosttips och lite bilder. Håll utkik.

God natt.