Nu är det på allvar igen.

Hej till Dig som läser.

Har en massa konstiga hjärnspöken på besök idag som jag tänkte skriva om. Det är så konstigt hur man fungerar som människa. Kommer vi någonsin förstå det? Vad är det som gör att vi känner på ett sätt när allt runt omkring talar för motsatsen? Varför är det så egentligen?

Våren är här. På riktigt nu verkar det som. Utan snö om nätterna. Och årsskiften har jag alltid tyckt ger lite blandade känslor.
Jag gillar alla årstider, ingen mer än den andra så alla är alltid välkomna. Lustigt nog längtar jag alltid efter nästa ändå. Förmodligen för att jag hunnit tröttna på den gångna.

Men med våren, värmen och sommaren är det alltid lite extra speciellt. Vet ni varför? Detta är så löjligt och dumt och tramsigt och egentligen väldigt pinsamt. Men jag väljer att inte vara tyst i år. Utan jag väljer att skriva det. Offentligt. Och prata om det högt. Anledningen är åter att jag tror att det finns fler än jag som känner såhär.

Våren, värmen och sommaren är självklart underbart. Det erbjuder så mycket. Jag blir gladare, piggare och kan ha så mycket roligare om dagarna. Att bara gå ut utan att pälsa på mig och barnen en massa ytterkläder, handskar, halsdukar, tjocka mössor och dylikt.

Men det innebär också att jag själv behöver ha mindre kläder på mig. Och DET, mina vänner väcker massvis med konstiga känslor hos mig. Varje vår när det där dags för den tunnare jackan att åka fram, eller tunnare tröjorna så blir jag alltid lika ledsen och besviken.
"åh, den sitter så tight"
"jag tycker jag har kämpat så duktigt med kost och träning och det har inte gett något resultat".
Kanske till och med plagget har blivit för litet!
Och så vidare och så vidare.
Sen följer några dagar där jag känner mig lite ledsen. Därefter går det över till att jag känner mig taggad och motiverad. Och så håller det på så. Tills det är dags igen, ett år senare. Samma visa.
Så har det alltid varit och varje år lovar jag mig själv att nästa år ska det vara annorlunda.

Och vet ni vad. I år är det annorlunda. I år sitter jackan löst. Och jeansen. Och tröjorna. Och BHarna. Jag har till och med kunnat ha en jacka som jag sist kunnat använda 2011 på grund av att den varit för liten sedan dess.
Tror ni att jag känner mig nöjd för den sakens skull?
Näheeee!!

Och det är det jag försöker komma fram till. Varför är det så? Varför tror jag att livet blir lättare bara för att jag är några kilo lättare? Varför tror jag alltid att allt blir bättre då? Att jag blir mer nöjd med tillvaron?

Det är så sjukt att man har dragits med i detta galna tänk. Utan att ha förstått det själv egentligen.
Det värsta, eller bästa kanske, är att jag aldrig har vantrivts med mig själv. Jag har aldrig haft dåligt självförtroende på det viset att jag mått psykiskt dåligt i mig själv. Jag har alltid haft ganska mycket tur i det avseendet. Har alltid haft lite pondus, vågat stå för mig själv och mina åsikter. Aldrig drabbats av någon elak partner som trycker ner mig. Alltid haft uppmuntrande människor runt om mig. Detta bortsett från mobbingen i skolan som jag skrev om HÄR.
Självklart har man dagar då man trivs bättre och dagar då det känns sämre. Jag menar i stora drag nu.

Det som gör mig så förvirrad är att jag TROR att jag mår sämre för att jag väger lite mer än andra, är rundare och bystigare. Och längre än medel, men den biten kan jag ju inte göra något åt direkt.
Det är anledningen till att jag har det tänket som stör mig. Att det är så normaliserat att man ska se ut på ett visst sätt, annars kategoriseras man som något avvikande. Att jag har dragits med i det. Helt automatiskt. Det är det som stör mig.

Här är jag, Sheima Thuresson. Jag har ett jobb jag trivs med och utvecklas i dagligen. Jag har en egen inkomst som är tillräcklig för att jag ska kunna stå på egna ben och vara självständig. Jag har en underbar man var sällskap är det bästa jag vet. Jag har två fantastiska barn som utvecklas till nyfikna, sugna människor. Jag är omringad av personer som ger mig pepp och glädje. Jag har så mycket i mitt liv som får mig att känna genuin lycka och tacksamhet.

Varför står jag då nu, våren 2016, och önskar att jag var lite mindre i storlek? Och varför tror att jag hade varit lyckligare då?

Jag kommer fortfarande att sträva efter att minska i vikt. Jag kommer fortfarande försöka prioritera fysisk aktivitet och god kosthållning. Jag mår bäst så. Jag känner mig piggare och gladare. Jag får mer balans i min tillvaro. Jag känner mig starkare av träningen. Det är viktigt för att jag ska må bra.
Jag måste öva mer på den mentala biten. Den att övertyga mig själv att jag är bra som jag är.

Är det någon som läser som känner igen sig i det jag skriver? Lämna gärna en kommentar nedan för att dela med dig. Jag har svårt att tro att det bara är jag, och det känns alltid lite lite lite lättare när man kan dela med sig av bördan.

Ha en fin kväll.

Imorgon ska det vara fint väder och jag är ledig med barnen. Har lite roligheter inplanerat. Berättar mer imorgon!