Ett hopp om mänskligheten.

God kväll alla fina läsare.
Så kul att ni är så många som läser mina inlägg. Jag blir så glad!

Idag har varit en väldigt känslosam dag på olika vis.

Jag började morgonen med att powerwalka till jobbet. Klockan 06:20 gick jag hemifrån och hade ingen jacka på mig. Endast kortärmat på överkroppen. Det är officiellt den tid på året då det inte spelar någon roll om solen lyser eller inte, det är varmt nog ändå för att vandra omkring utan ytterkläder.
Trots min skeva inprogrammerade nedvärdering så är jag hur glad som helst. HÄR kan du läsa mer om du vill.

Strax innan halv sju på morgonen. SÅ SKÖNT!

                                                     

Tanken var att jag skulle ta mig en joggingrunda efter jobbet. Dels för att få till en liten träning och dels för att försöka spräcka de där 55 minuterna som jag så illa tvungen kände att jag måste göra. När jag väl hade bestämt mig för detta tyckte jag att det skulle vara häftigt att jogga i en hel timme utan att stanna. Det har jag nämligen aldrig gjort förut så det skulle bli en kul utmaning.

Avståndet har aldrig varit något direkt mål för mig. Många springer ju milen eller så och vill göra det under en viss tid. Jag är mer på uthållighetsnivån nu. För mig är det viktigt att jag orkar springa länge. Därför satte jag en tid som jag ville klara av. Avståndet var mindre viktigt.

Jag tänkte ut en runda som jag trodde skulle ta ungefär en timme och satte igång. Det är egentligen ganska galet för jag tycker faktiskt inte att löpning är särskilt kul. Jag minns att jag många gånger övervägde för- och nackdelar med att stanna upp. Många olika tankar och känslor flög igenom mig under den där timmen.

Och vet ni vad som hände?!?! När jag närmade mig mitt mål avseende lokalisation så sa tanten i örat att jag efter timmen hade löpt 9,6 km. Kändes ju urbota dumt att bara stanna där. Så jag sprang vidare tills jag spräckte milen!

I vanliga fall blir man väl inte jätteglad om man springer milen på en timme men för mig hade detta dubbla betydelser. Jag orkade hålla igång i en timme, och sprang också tio kilometer. Fett kul faktiskt!!

Rundan. Hoppas GPS.en är korrekt. I annat fall får jag hålla fast vid tanken av det.

                                                       



Svettig som en gris och med hjärtat i halsen traskade jag glatt in på Willys och skulle handla. Det slog mig där inne att jag blev lite besviken, nästan lite ledsen, över att ingen jävel kom fram och gav mig något pris för min prestation. Så stolt kände jag mig.

Men livet går vidare och jag plockade på mig det jag skulle ha. Tog mina kassar och vandrade hemåt. Och här händer det. Det som rubriken handlar om. Det som får mig att tro på människan. Hur så många oberoende av varandra människor hjälper en helt okänd, främmande person. Nu blev jag rörd på riktigt.

Mina nya socialmedia tofflor motsvarar det jag kände när allt hände. 

                                               
Jag gick en raksträcka och närmade mig hemma. Minns att jag längtade efter ett glas vatten och eventuellt något att äta efter min runda. Är helt inne i min trötta och andfådda värld när jag plötsligt får syn på en äldre man längre fram som dinglar på sin cykel. Jag ser hur han försöker kämpa emot dinglandet och vikten av sin påse på styret men inte lyckas. Han faller pladask rakt ner med höften före i marken. På trottoarkanten dessutom.

Jag springer dit och från ett annat håll springer en annan kvinna fram till oss.

"Hej, hur mår du? Är du yr? Ser du tydligt? Slog du huvudet? Kan du sträcka på benen? Har du mer ont på något speciellt ställe? Vet du var du är?" Ja, ni vet. De vanliga frågorna.

Kvinnan frågar sen mig om jag är sjuksköterska varpå jag svarar att jag är det. Men det slog mig inte alls i stunden. Kändes inte alls som att det var så jag agerade, utan det kändes helt normalt.

Sen börjar hon fråga mannen
"har du någon sjukdom? Diabetes? Har du tagit medicinen? Har du ätit som du ska? och så vidare.

Jag frågade henne om hon också var sjuksköterska varpå hon svarar att hon är undersköterska. Vi skrattar lite med mannen, som faktiskt mådde förhållandevis väl, att det enda som fattades var en läkare.

Han kunde inte gå, fick väldigt ont i höften och blev alldeles skärrad och chockerad. Hade inga anhöriga man kunde ringa heller. Så sorgligt! När vi väl hjälpt honom att ställa sig upp och ortostatismen la sig så kunde han inte alls ta några steg. Där stod vi och kom ingenstans. Plötsligt dyker en man upp från ingenstans med en stol som han tagit hemifrån. Han hade sett oss från sitt fönster.
Alltså tack för alla fina människor. Man blir fan glad. Det känns som om det är tryggt att skada sig bland allmänheten efter idag!
Vi ringde ambulansen som kom ganska snabbt och skulle köra honom till sjukan.

                                                  


Han frågade mig lite försynt om jag kunde cykla hem hans cykel och varor hem till honom vilket jag givetvis gjorde. Vi bor rätt nära varann kom vi fram till sen.
När jag satte mig på cykeln förstod jag varför han trillade för det gjorde tamigfan nästan jag också. Man var tvungen att ha ganska mycket benstyrka för att orka bromsa med pedalerna. Han kom rätt snabbt i en kurva, hade en påse med varor som tyngde ner honom och lyckades inte bromsa in ordentligt... boom!

Hoppas det gick bra för honom, men det tror jag nog. Han var mest tagen efter fallet och hade ganska ont i höften, men en fraktur kunde vi utesluta ganska snabbt. Heja Mr J.

När jag kom hem fick jag besked som gjorde mig lite ledsen. Något som jag har vetat skulle komma men som jag har dragit mig för väldigt länge. Det har tyngt mig ganska mycket de senaste dagarna. Men jag orkar inte skriva om det idag. Jag vill leva på mänsklighetens goda hjärtan åtminstone över natten.
Imorgon får ni veta.

Ha en fin kväll och hoppas att ni har haft en fin helg.

Mina fina som leker med en kylskåpsmagnet och ett vykort. 

Lite bokläsning innan läggdags.